Kryssning Karibien - stopp Jamaica

Dags för landstigning i Falmouth Jamaica. Kryssningen lade till i hamnen i Falmouth och när vi anlände fanns ett till kryssning i hamnen. 

Mängder av turister på en gång in i denna tillrättalagda hamn med smyckesaffärer och suvernieraffärer.

Gick man vidare ut från området mötte man av lokala suvernierförsäljare. Deras butiker bestod av skjul eller pressningar upphängda och lite olika prylar med Jamaica inslag. Vi gick en runda här och Valter köpte ett spelinstrument för 10 dollar. Jag tyckte området kändes jobbigt att vara i. Det var som gamar där de stod och försökte locka till sig turisterna. Det var en hel del ordningsmän där för att se till att allt går rätt till och för turisternas säkerhet. Jag förstår varför för här kände jag mig verkligen inte säker. Det kändes som det var mysko folk och det fick inte att undvika den sötaktiga röklukten runt i staden. 

Vi hade pratat innan om att vi tyckte priserna på utflykter var hutlösa och tänkte att hur svårt kan det vara att ordna nåt själv. Vi var ganska nervösa över den naiva tanken efter att ha gått ett varv i området och var nog lite i valet och kvalet att gå tillbaka till båten. Men samtidigt känns det lite väl lamt att vara på Jamaica och inte se något av det. Vi pratade med ett par lokala taximän som erbjöd utflykter. Till sist gjorde vi affär med Rafael, en Jamaicansk man, kanske 60 år som haltade och var sned i kroppen. Han verkade ha nåt problem med skolios eller liknande. Inte för att det har med saken att göra, men han fick iaf äran att köra oss till orten Montego bay så vi kunde bada lite. Det var kolossalt varmt att gå omkring i staden. Bad var den enda utflykten vi kunde komma på då. Hade vi åkt igen så hade vi valt att ta en utflykt till Dunns river falls och åkt med en ordnad utflykt av Royal Caribbean. Då hade vi fått se vattenfallen som är med i filmen Cocktail. 

Men nu stod vi här med vår taxichaufför som skulle köra oss mot en summa av 110 dollar. Taxin var märkt JTB, jamaican tourist board, och att endast åka med sådana taxis var en rekommendation vi fick. 

Så vi fick hoppa in i hans lilla minibuss utan AC, men med TD*. Den här Rafael hade en liten mikrofon som han talade i som om han var en tour guide. 

(*TD betyder alltså tvärdrag i detta sammanhanget. )

Chauffören berättade om att han var en utmärkt förare och vi skulle få se så mycket, så mycket. "I am a very competent driver that know my country" etc etc. Lite störigt, men också lite humor. Han berättade att turistnäringen var viktig för Jamaica. Vi har läst att förr var Jamaica rikt, på den tiden då de odlade sockerrör och exporterade en massa socker. Och importerade en massa slavar...

 

Det var ett blandat landskap vi åkte igenom. Vissa område och hus var väldigt fina och bebodda av rika. På vägarna en bit bort bodde folk i mindre fina hus och några i vad vi skulle kalla skjul. 

Det som slår oss är färg. Färg, färg och färg. Vad handlar det om? De har olika färg överallt. Det är synnerligen uppiggande att se hur staketen är målade i alla regnbågens färger. Husen skiftar mellan rött, lila, gult osv. Det är faktiskt jättefint. Dessa sunkiga skjul och staket och sen då färg på. Kanske det gör allt lite roligare, eller så använder de gratis färgslattar. Men jag tror inte det. De verkar helt klart gilla färg!

På vägen till stranden körde Rafael oss till en souverniraffär som var sååå mycket bättre än andra affärer, det kunde vi lite på för vår kompetenta förare känner till sitt land. Som han sa. Sen att han fick en viss kick-back för att han drog dit turister tror jag inte alls hörde till saken. Absolut inte. Vi köpte i vilket fall en sjal till Tyra i regnbågens alla färger, passande nog, och en flaska jamaicansk rum samt rum med banansmak som vi ju kan bjuda på när vi kommer hem om det finns några hugade. 

Varma och något småirriterad kom vi fram till (den jävla) stranden. Det var 5 dollar inträde för varje person eftersom det var en "secure beach with guards". Bara det känns ju sådär, både osäkert att det behövs i landet och trist att betala. Annat är det på Borrbystrand. Men hur som helst, efter ett svalkande dopp och en pepsi så började vi slappna av lite så vi kunde njuta av Jamaica. Vi stannade ett par timmar där och det var helt okej men faktiskt inget ställe jag skulle välja igen. Stranden var inte så himla fin och lite av nervositeten satt i. 

På vägen tillbaka så spelade Rafael "our competent driver who knows his qualities and his country" reggaemusik i högtalaren istället för att prata. Då kändes det ganska mysigt eftersom reggaemusik verkligen känns som semester. Inte minst  när man lyssnar på reggae på Jamaica, dess ursprungsland. 

Självklart kanske vi var dumma som gav oss av på egen hand, men om man ska se något positivt i det så är det att pengarna vi spenderade faktiskt kom till befolkningen på Jamaica och inte merparten hos Royal Caribbean eller någon annan mellanhand. Dock kanske något kortsiktigt för landet för någon skatt tror jag inte betalades in på pengarna.